Resandet i min hemstad.
Mycket har hänt sedan jag skrev sist. Den första månaden efter att jag landat i Göteborg gick jag som på moln. Jag var tacksam för allt, för rutiner, för mitt jobb, för min nya lägenhet. Det var så skönt att komma hem till min flock, min familj och mina vänner. Det sköna med att få perspektiv och möta människor som inte är så privligerade som vi i västvärlden är att man uppskattar det man har när man kommer hem.
Det är lika lätt att glömma och innan man vet ordet av fräser man när bussen är sen. Sakta smög sig den rastlösheten på mig. Livet hade varit så intensivt under resan, det hade varit som att leva i en annan värld, en bubbla av här-och-nu. Levande hade jag kastat mig ut i livet och hoppats på att det skulle hålla, vilket det också till slut gjorde. Den intensiteten övergick så småningom till rastlöshet här hemma. En vän sa "Ska vi inte dra till London ett halvår?" och en annan vän skulle till Paris och läsa franska och innan jag visste ordet av hade jag, för att öppna upp för möjligheter i livet, sökt ett jobb i London och en utbildning i Frankrike. Jag fick jobbet och kom in på utbildningen men stannade upp och frågade mig själv om det faktiskt var det jag behövde. Min själ sa till mig att jag behövde få landa och få ro så jag tackade nej till båda och valde att bo in mig i min nya lya. Det är så lätt att dras med in i den resande energin, men lika lätt att tappa bort sig själv i den. Tidigare i mitt liv levde jag utomlands och var hela tiden på väg, sparade pengar för att åka vidare och blev med det rotlös så jag vet att det är viktigt för mig att stanna upp ibland. Har jag för bråttom i livet så är det lätt att jag springer ifrån mig själv.
Nu skall jag istället utmana mig i min vardag. Jag skall gå en självutvecklande kurs, dansa modernt och burlesque jazz och så skall jag se på så mycket komedi, gärna brittisk, som jag kan. Har redan arbetat mig igenom den fantastiska Dylan Moran boxen Black books. Jag har bestämt mig för att inte läsa psykologi utan istället läsa modern konst på universitetet tillsammans med en vän. I höstens omvälvande vindar finns förväntan och hopp.
Resandet finns med mig hela tiden ändå tack vare couchsurfing. Har redan fått nya vänner i Paris, Tyskland och Indien. Det är verkligen ett fantastiskt sätt att träffa nya människor och få in livet av den där energin i min vardag. Att också få hjälpa människor till att resa och upptäcka nya saker i livet utan att förvänta sig något tillbaka är en underbar känsla. Jag rekommenderar det starkt.
Jag valde att inte lämna Göteborg just nu. Kanske kommer jag göra det om ett tag, vem vet? Själv har jag, precis som Marcus Birro, haft en slags hatkärlek till den är staden. För några år sedan tyckte jag den var för liten, tråkig, det fanns inga roliga uteställen och den kändes bara begränsande. Sen blev den ett äventyr och en upptäckresa med intressanta museum och utsällningar, nya platser och aktiviteter. Tack vare couchsurfing kan jag nu också se den som för första gången genom att visa den för människor som aldrig förut varit här.
Resan fortsätter.
För min hemstad:
Dagens låt: Maia Hirasawa - Gothenburg
Det är lika lätt att glömma och innan man vet ordet av fräser man när bussen är sen. Sakta smög sig den rastlösheten på mig. Livet hade varit så intensivt under resan, det hade varit som att leva i en annan värld, en bubbla av här-och-nu. Levande hade jag kastat mig ut i livet och hoppats på att det skulle hålla, vilket det också till slut gjorde. Den intensiteten övergick så småningom till rastlöshet här hemma. En vän sa "Ska vi inte dra till London ett halvår?" och en annan vän skulle till Paris och läsa franska och innan jag visste ordet av hade jag, för att öppna upp för möjligheter i livet, sökt ett jobb i London och en utbildning i Frankrike. Jag fick jobbet och kom in på utbildningen men stannade upp och frågade mig själv om det faktiskt var det jag behövde. Min själ sa till mig att jag behövde få landa och få ro så jag tackade nej till båda och valde att bo in mig i min nya lya. Det är så lätt att dras med in i den resande energin, men lika lätt att tappa bort sig själv i den. Tidigare i mitt liv levde jag utomlands och var hela tiden på väg, sparade pengar för att åka vidare och blev med det rotlös så jag vet att det är viktigt för mig att stanna upp ibland. Har jag för bråttom i livet så är det lätt att jag springer ifrån mig själv.
Nu skall jag istället utmana mig i min vardag. Jag skall gå en självutvecklande kurs, dansa modernt och burlesque jazz och så skall jag se på så mycket komedi, gärna brittisk, som jag kan. Har redan arbetat mig igenom den fantastiska Dylan Moran boxen Black books. Jag har bestämt mig för att inte läsa psykologi utan istället läsa modern konst på universitetet tillsammans med en vän. I höstens omvälvande vindar finns förväntan och hopp.
Resandet finns med mig hela tiden ändå tack vare couchsurfing. Har redan fått nya vänner i Paris, Tyskland och Indien. Det är verkligen ett fantastiskt sätt att träffa nya människor och få in livet av den där energin i min vardag. Att också få hjälpa människor till att resa och upptäcka nya saker i livet utan att förvänta sig något tillbaka är en underbar känsla. Jag rekommenderar det starkt.
Jag valde att inte lämna Göteborg just nu. Kanske kommer jag göra det om ett tag, vem vet? Själv har jag, precis som Marcus Birro, haft en slags hatkärlek till den är staden. För några år sedan tyckte jag den var för liten, tråkig, det fanns inga roliga uteställen och den kändes bara begränsande. Sen blev den ett äventyr och en upptäckresa med intressanta museum och utsällningar, nya platser och aktiviteter. Tack vare couchsurfing kan jag nu också se den som för första gången genom att visa den för människor som aldrig förut varit här.
Resan fortsätter.
För min hemstad:
Dagens låt: Maia Hirasawa - Gothenburg
