Blodiglar och regler
Shit nu har jag fatt varsta balckouten har. Har tank pa en massa saker som jag skulle vilja skriva om men nu kommer ingenting.
Ok jag borjar med att beratta vad som hat sedan sist. Kort och konsist detta har hant:
Antal blodiglar pa smalben: １
Antal natter spanderade pa buss: 1 (snart 2)
Antal avverkade tempel och shirines i Kyoto: 6
Antal besokta museer: 3
Antal nyfunna vanner: 6
Antal besokta moten: 2
Antal besokta gemensamma bad (onsen): 2
Det gar inte att undga att Japan ar asien. Inte heller gar det att undga att det ar vasterlandskt pa manga vis, men att sedan blanda in buddismen i detta blir till en intressant kompott. Japaner gillar dessutom regler valdigt mycket. Pa museum far man tex inte tugga tuggummi (da kommer det nagon med en liten nasduk och ber en spotta). Man far inte lyssna pa musik hogt pa tunnelbanan. Pa flygplatsen kom det vakter vid tva olika tillfallen och fragade vart jag kom ifran och vad mitt telefonnummer var. Forsta gangen trodde jag det var en flirt for han log mycket men ack sa fel jag hade.
Jag har aldrig varit jattebra pa regler och mitt rebelliska jag vill gora upproｒ, speciellt nar jag lyssnade pa Patti Smith haromdagen. Da skruvade jag upp volymen lite grann i smyg.
Jag reser nu sjalv efter att ha lamnat min kusin. Jag talar ingen japanska och ingen forstar mig, det ar en marklig kansla men ganska skont for det ar inte heller nagon som forvantar sig att jag skall kunna prata. Bara man ler och pekar. Kartan och odmjukheten ar min basta van, bara att peka och buga.
Jag har bott i ett hus som ar helt gjort for att manniskor ska kunna komma dit och bo dar, ett cs-hus (www.couchsurfing.org). Det var en fantastisk upplevelse. Inspirernade att traffa manniskor som anstranger sig sa for andra. Idag ska jag flytta in hos en ny host, vi far se vem det ar.
Om man ar intresserad av att lasa mer om Japan kan jag rekomendera min kusin Claras blogg (www.mangalindgren.blogg.se). Dar skriver hon med humor och insikt om hennes upplevelser under ett ar i Japan.
Jag sag att jag glomt skicka med en lat i forra inlagget sa jag tar mig friheten att skicka med tva nu. En for Japan och en for rebelliskheten.
Dagens lat:
Ane Brun - Big in Japan
Patti Smith - People have the power
Kanske pk observationer från en flygplats.
Annar så befinner jag mig just nu i Japan och det är underbart. Två saker om asiater märkte jag redan på flyplatsen.
1. De är korta. En grupp män och kvinnor i min egen längd råkade gå framför mig på flygplatsen och jag fascinerades av att båd män och kvinnor var i min egen längd. För första gången i mitt liv så kände jag mig inte som att jag var tvungen att titta upp på andra.
2. De gillar att bära vita munskydd. När jag satt och drack en utomordentligt men dyr frappuchino på starbucks dök en grupp asiatiska män och kvinnor upp med vita munskydd. Det roliga var att detta var på Danmarks flygplats i Köpenhamn. Jag hade för mig att det var för att för avgaserna i Tokyo, men det har jag fått förklarat för mig att det handlar om att de är sjuka (eller rädda för att bli sjuka) och därför har dem.
Nu skall jag umgås lite med min kusin Clara som jag hälsar på här innan vi tillsammans skall fortsätta utforska Japans egenheter.
Värdet av varje ögonblick.
Det visade sig vara en mycket fascinerande person. Hon var amerikan och femtio-någonting i ålder men såg ut som max 35. Hon hade gjort allt möjligt i sitt liv från att arbeta på studio 54, till att lära sig om magi och nu var hon på väg till Bordeaux hon med för att studera vin, hon läste nämligen till en magisterexamen i vinkunskap. Det var en mycket fascinerande kvinna och hon tog mig under sina vingar. Jag kände en sådan tacksamhet inför hennes hjälpsamhet, precis som den känsla jag har haft när jag brutit armen och kommit in på akutmottagningen. När man ligger där hjälplös och maktlös och en vänlig person visar en omtanke. Så kände jag för henne. Vad som var mest fascinerande, förutom att hon ordnade en tågbiljett för mig till Bordeaux, var att när vi satt på tåget så filmade hon under flera timmar. Känslan jag fick i hennes närhet var att varje ögonblick som hon befann sig på denna jord var värdefullt och det ville hon uppleva så mycket som möjligt av. Vi skiljdes åt i Bordeuax och jag har aldrig sett henne efter det.
I Bordeaux skulle jag på ett buddistiskt retreat i Plum village. Där fick jag gå omkring och öva mig på att känna varje fotsteg jag tog under en hel vecka. Att lära mig vara i nuet och att finna min kreativitet genom olika aktiviteter och meditationer. Där fanns en annan mycket fascinerande nunna som var i min egen ålder. Hon ansåg att genom att bli nunna och leva i nuet så fick hon ut så mycket som möjligt av livet. Värdet av varje ögonblick återkom igen.
För några år sedan tyckte jag att det var bara när jag reste som jag kunde känna mig levande. Det var då jag kunde släppa taget och upptäcka nuet. Efter ett tag blev det nästan förknippat med flykt och ansvarslöshet. Det är inte så jag vill ha det, jag vill känna värdet av varje ögonblick vart jag än är och vad jag än gör. För för mig är det att leva och det är dit jag strävar.
Häromdagen hörde jag på nyhetsmorgon att tacksamhet är den egenskap som gör att man blir lyckligast. Det hade forskare kommit fram till. Jag har den senaste tiden börjat skriva en tacksamhetslista på morgonen, mest för att se vad som kommer hända. Kanske kan det också hjälpa mig att uppskatta värdet av varje ögonblick mer?
Dagens låt:
Alanis Morisette - Thank you
