Resandet i min hemstad.
Mycket har hänt sedan jag skrev sist. Den första månaden efter att jag landat i Göteborg gick jag som på moln. Jag var tacksam för allt, för rutiner, för mitt jobb, för min nya lägenhet. Det var så skönt att komma hem till min flock, min familj och mina vänner. Det sköna med att få perspektiv och möta människor som inte är så privligerade som vi i västvärlden är att man uppskattar det man har när man kommer hem.
Det är lika lätt att glömma och innan man vet ordet av fräser man när bussen är sen. Sakta smög sig den rastlösheten på mig. Livet hade varit så intensivt under resan, det hade varit som att leva i en annan värld, en bubbla av här-och-nu. Levande hade jag kastat mig ut i livet och hoppats på att det skulle hålla, vilket det också till slut gjorde. Den intensiteten övergick så småningom till rastlöshet här hemma. En vän sa "Ska vi inte dra till London ett halvår?" och en annan vän skulle till Paris och läsa franska och innan jag visste ordet av hade jag, för att öppna upp för möjligheter i livet, sökt ett jobb i London och en utbildning i Frankrike. Jag fick jobbet och kom in på utbildningen men stannade upp och frågade mig själv om det faktiskt var det jag behövde. Min själ sa till mig att jag behövde få landa och få ro så jag tackade nej till båda och valde att bo in mig i min nya lya. Det är så lätt att dras med in i den resande energin, men lika lätt att tappa bort sig själv i den. Tidigare i mitt liv levde jag utomlands och var hela tiden på väg, sparade pengar för att åka vidare och blev med det rotlös så jag vet att det är viktigt för mig att stanna upp ibland. Har jag för bråttom i livet så är det lätt att jag springer ifrån mig själv.
Nu skall jag istället utmana mig i min vardag. Jag skall gå en självutvecklande kurs, dansa modernt och burlesque jazz och så skall jag se på så mycket komedi, gärna brittisk, som jag kan. Har redan arbetat mig igenom den fantastiska Dylan Moran boxen Black books. Jag har bestämt mig för att inte läsa psykologi utan istället läsa modern konst på universitetet tillsammans med en vän. I höstens omvälvande vindar finns förväntan och hopp.
Resandet finns med mig hela tiden ändå tack vare couchsurfing. Har redan fått nya vänner i Paris, Tyskland och Indien. Det är verkligen ett fantastiskt sätt att träffa nya människor och få in livet av den där energin i min vardag. Att också få hjälpa människor till att resa och upptäcka nya saker i livet utan att förvänta sig något tillbaka är en underbar känsla. Jag rekommenderar det starkt.
Jag valde att inte lämna Göteborg just nu. Kanske kommer jag göra det om ett tag, vem vet? Själv har jag, precis som Marcus Birro, haft en slags hatkärlek till den är staden. För några år sedan tyckte jag den var för liten, tråkig, det fanns inga roliga uteställen och den kändes bara begränsande. Sen blev den ett äventyr och en upptäckresa med intressanta museum och utsällningar, nya platser och aktiviteter. Tack vare couchsurfing kan jag nu också se den som för första gången genom att visa den för människor som aldrig förut varit här.
Resan fortsätter.
För min hemstad:
Dagens låt: Maia Hirasawa - Gothenburg
Det är lika lätt att glömma och innan man vet ordet av fräser man när bussen är sen. Sakta smög sig den rastlösheten på mig. Livet hade varit så intensivt under resan, det hade varit som att leva i en annan värld, en bubbla av här-och-nu. Levande hade jag kastat mig ut i livet och hoppats på att det skulle hålla, vilket det också till slut gjorde. Den intensiteten övergick så småningom till rastlöshet här hemma. En vän sa "Ska vi inte dra till London ett halvår?" och en annan vän skulle till Paris och läsa franska och innan jag visste ordet av hade jag, för att öppna upp för möjligheter i livet, sökt ett jobb i London och en utbildning i Frankrike. Jag fick jobbet och kom in på utbildningen men stannade upp och frågade mig själv om det faktiskt var det jag behövde. Min själ sa till mig att jag behövde få landa och få ro så jag tackade nej till båda och valde att bo in mig i min nya lya. Det är så lätt att dras med in i den resande energin, men lika lätt att tappa bort sig själv i den. Tidigare i mitt liv levde jag utomlands och var hela tiden på väg, sparade pengar för att åka vidare och blev med det rotlös så jag vet att det är viktigt för mig att stanna upp ibland. Har jag för bråttom i livet så är det lätt att jag springer ifrån mig själv.
Nu skall jag istället utmana mig i min vardag. Jag skall gå en självutvecklande kurs, dansa modernt och burlesque jazz och så skall jag se på så mycket komedi, gärna brittisk, som jag kan. Har redan arbetat mig igenom den fantastiska Dylan Moran boxen Black books. Jag har bestämt mig för att inte läsa psykologi utan istället läsa modern konst på universitetet tillsammans med en vän. I höstens omvälvande vindar finns förväntan och hopp.
Resandet finns med mig hela tiden ändå tack vare couchsurfing. Har redan fått nya vänner i Paris, Tyskland och Indien. Det är verkligen ett fantastiskt sätt att träffa nya människor och få in livet av den där energin i min vardag. Att också få hjälpa människor till att resa och upptäcka nya saker i livet utan att förvänta sig något tillbaka är en underbar känsla. Jag rekommenderar det starkt.
Jag valde att inte lämna Göteborg just nu. Kanske kommer jag göra det om ett tag, vem vet? Själv har jag, precis som Marcus Birro, haft en slags hatkärlek till den är staden. För några år sedan tyckte jag den var för liten, tråkig, det fanns inga roliga uteställen och den kändes bara begränsande. Sen blev den ett äventyr och en upptäckresa med intressanta museum och utsällningar, nya platser och aktiviteter. Tack vare couchsurfing kan jag nu också se den som för första gången genom att visa den för människor som aldrig förut varit här.
Resan fortsätter.
För min hemstad:
Dagens låt: Maia Hirasawa - Gothenburg
Hem ljuva hem?
Hemkommen, hemma, där allt är som det alltid har varit, eller? Jag har varit lite rädd för att komma hem, rädd för att ha tråkigt, att sitta i min nya lägenhet och mögla. Att förlora den där öppenheten, nyfikenheten och äventyret som det innebär att resa.
Redan efter en dag började jag tänka på vart jag skulle åka näst, till London kanske och studera konst?
Jag vill leva idag, jag är fri att göra det jag vill. Jag behöver inte följa det som jag tror förväntas av mig. Det som jag tror andra förväntar sig av mig. För vem lever jag egentligen? Jag läste någonstans att riktig framgång är att göra det man vill. Men det är också viktigt att ta i beaktande vad man behöver.
Livet ger mig alltid det jag behöver men kanske inte alltid det jag vill.
Hemma är kanske inte så fel ändå och att ställa iordning i min nya lägenhet, laga till lite färskpotatis med gräddfil och sill känns faktiskt riktigt fint.
Dagens låt:
Bon Jovi - It's my life
Redan efter en dag började jag tänka på vart jag skulle åka näst, till London kanske och studera konst?
Jag vill leva idag, jag är fri att göra det jag vill. Jag behöver inte följa det som jag tror förväntas av mig. Det som jag tror andra förväntar sig av mig. För vem lever jag egentligen? Jag läste någonstans att riktig framgång är att göra det man vill. Men det är också viktigt att ta i beaktande vad man behöver.
Livet ger mig alltid det jag behöver men kanske inte alltid det jag vill.
Hemma är kanske inte så fel ändå och att ställa iordning i min nya lägenhet, laga till lite färskpotatis med gräddfil och sill känns faktiskt riktigt fint.
Dagens låt:
Bon Jovi - It's my life
En flygtur senare
Sitter pa bangkoks flygplats och vantar pa att fa aka hem. Har precis spenderat fyra timmar pa ett flyg fran bali, atit plastig kyckling och kollat pa High fidelity. Jag alskar verkligen Nick Hornby. Jag sag en intervju med honom en gang och han sa att han skrev om karlek och humor eftersom det var det varlden behovde. Det var bra sagt tycker jag. Forsoker hitta inspiration fran det i mitt eget skrivande (som nu ligger pa is).
Jag blir behandlad som en prinsessa har forresten. Eftersom jag skadat foten och fortfarande har kryckor sa har forsakringsbolaget hockat upp mig med massa extra grejer. Far ga pa planer forst av alla, folk bar mina vaskor och kor runt mig i rullstol. Kanner mig valdigt speciel, haha!
Det ar blanande kanslor till att aka hem. Det har varit sex fantastiska, underbara, skrammande, galna och utvecklande veckor. Kanns som att sa mycket har hant. Det ska dock bli skont med lite rutiner. Fa komma iordning med lagenheten, tillbaka till jobbet nasta vecka. Sen blir det att invanta besked om jag kommit in pa psykologprogrammet. Ar fortfarande osaker pa om det ar ratt men det far vi se da...
Til then...
Dagens lat for alla mina nya vanner pa Bali:
John Denver - Leaving on a jet plane
Jag blir behandlad som en prinsessa har forresten. Eftersom jag skadat foten och fortfarande har kryckor sa har forsakringsbolaget hockat upp mig med massa extra grejer. Far ga pa planer forst av alla, folk bar mina vaskor och kor runt mig i rullstol. Kanner mig valdigt speciel, haha!
Det ar blanande kanslor till att aka hem. Det har varit sex fantastiska, underbara, skrammande, galna och utvecklande veckor. Kanns som att sa mycket har hant. Det ska dock bli skont med lite rutiner. Fa komma iordning med lagenheten, tillbaka till jobbet nasta vecka. Sen blir det att invanta besked om jag kommit in pa psykologprogrammet. Ar fortfarande osaker pa om det ar ratt men det far vi se da...
Til then...
Dagens lat for alla mina nya vanner pa Bali:
John Denver - Leaving on a jet plane
Om relationer och frihet - ar det det vi verkligen vill?
Ja, sa relationer ar ju inte det lattaste i denna varld. Inte for mig i alla fall. Befiner mig som sagt nu pa Bali i Indonesien. Jag reste tillsammans med en van men vi borjade braka ganska mycket sa nu har vi skilda vagar. Det ar inte latt att vara tva vuxna manniskor som skall vara tillsammans dygnet runt, det kravs villighet, kommunikation, kompromiss och at bada tar ansvar for sin del i relationer och uttrycker sina behov. Annars blir det latt missfortand, projektioner och konflikter.
Nar jag kommer tillbaka till Sverige ska jag flytta in i min alldeles egna lagenhet for forsta gangen. Det ska bli spannande men ocksa lite skrammande for jag ar van att ha manniskor omkring mig. Har precis bott i ett kollektiv i tva ar men har kant att det var dags att prova pa att leva sjalv. Och det finns ju en frihet i det, man behover inte anpassa sig, man kan gora det man vill och ha det som man vill ha det. Det finns ingen dar som kan papeka vad man gor eller inte gor. Man kan ha det nastan fullt ut pa sina egna villkor.
En sak som ar ganska intressant ar dock att riktigt fri blir vi ju aldrig. Aven manniskor som vill kopa sina egna lagenheter maste ju samarbeta och komma overens i bostadsrattsforeningen sedan. Och pa arbetsplatser moter vi pa manniskor hela tiden - sa fragan lyder vill vi verkligen bli helt fria? Vad ar frihet? Ar det at kunna gora allt sjalv pa sina egna villkor eller at det att kunna leva utan konfliker? Ar fred egentligen vagen till frihet?
Manga manniskor sager till mig att det ar val skont att resa sjalv, da kan du ju gora det du vill. Och det ar kanske sant men pa Bali med en skadad fot och kryckor kanner jag mig inte sa fri. Ganska ensam faktiskt och begransad. Och da ar friheten att gora det jag vill kanske inte det hogst proriterade.
Dagens lat:
George Michael - Freedom
Nar jag kommer tillbaka till Sverige ska jag flytta in i min alldeles egna lagenhet for forsta gangen. Det ska bli spannande men ocksa lite skrammande for jag ar van att ha manniskor omkring mig. Har precis bott i ett kollektiv i tva ar men har kant att det var dags att prova pa att leva sjalv. Och det finns ju en frihet i det, man behover inte anpassa sig, man kan gora det man vill och ha det som man vill ha det. Det finns ingen dar som kan papeka vad man gor eller inte gor. Man kan ha det nastan fullt ut pa sina egna villkor.
En sak som ar ganska intressant ar dock att riktigt fri blir vi ju aldrig. Aven manniskor som vill kopa sina egna lagenheter maste ju samarbeta och komma overens i bostadsrattsforeningen sedan. Och pa arbetsplatser moter vi pa manniskor hela tiden - sa fragan lyder vill vi verkligen bli helt fria? Vad ar frihet? Ar det at kunna gora allt sjalv pa sina egna villkor eller at det att kunna leva utan konfliker? Ar fred egentligen vagen till frihet?
Manga manniskor sager till mig att det ar val skont att resa sjalv, da kan du ju gora det du vill. Och det ar kanske sant men pa Bali med en skadad fot och kryckor kanner jag mig inte sa fri. Ganska ensam faktiskt och begransad. Och da ar friheten att gora det jag vill kanske inte det hogst proriterade.
Dagens lat:
George Michael - Freedom
Att hantera skador.
Det har hant igen. Efter fyra veckors fantastiskt resande sa drabbas jag. Och det ar ingenting jag ar ensam om, de flesta som reser upplever nagon gang symptomen. Magont, diarre, trotthet. Bakterier - det ar det det ar. Formodligen har jag atit nagot daligt aven om jag varit noggrann med ved jag stoppar i mig. Inte atit fran foodcourts osv. Superoptimist som jag ar sa tror jag att det skall ga over sa jag vantar nagra dagar. Sen soker jag hjalp.
Det lustiga i kramellen ar att jag lyckas skada min fot ganska illa och far sy sex stygn ungefar samtidigt som jag soker hjalp for magbesvaren. Sa den antibiotika jag far hjalper mot bada besvaren - bingo! Det sparar en kur antibotika. Sa nu har jag en glad mage men en mindre glad fot (aven om det kunde vara varre thank God).
Lite besviken for att det inte blev nagon surfing eller mer badning men a andra sidan far jag ta det lugnt. Har traffat sa manga fantastiska manniskor som har hjalp mig sa mycket under denna resa ocksa. Det har varit otroligt. En kvinna foljde med mig till ett annat sjukhus (alltid bra med second opinion) och var med mig under hela tiden. Jag ar sa tacksam!
De som kanner mig skrattar nog gott nu. For jag ar val ganska kand for att gora illa mig pa mina semestrar. Har lyckats bryta bada armarna under de senaste tva aren nar jag akt brada (!). Och da ar jag inte den vildaste goken i backen direkt, bara oandligt osmidig. Forsta gangen nar jag skulle vara "larare" och visa en kille hur man akte. Andra gangen nar jag akte i skogen pa kvallen, ganska sjalvforvallat. Fick tipset att lara mig falla sa det har jag ovat lite pa nu sa sen dess har det gatt bra. Plus att jag har alla skydd som gar att fa tag pa. :)
Hur som helst, Bali ar grymt. Kuta beach ganska angestframkallande med massa barer, fullt med turister, hoga priser och den vanligaste komentaren ar "motobike?". Bor nu en bit bort och det kanns gott. Har fatt tipset att unna mig bra saker sa nu ar nya grejen massage och ansiktbehandling.
Livet ar ratt bra trots allt och jag lar mig nya saker hela tiden. Tva nya saker som jag lart mgi den senaste veckan ar: ge med dig med priset pa saker - pengar ar inte allt - och vad du an gor sa kommer det tillbak till dig sjalv sa smaningom.
Dagen lat: (for att de spelade den for mig pa mitt lokala internet-hak)
Emilia - Big big world
Det lustiga i kramellen ar att jag lyckas skada min fot ganska illa och far sy sex stygn ungefar samtidigt som jag soker hjalp for magbesvaren. Sa den antibiotika jag far hjalper mot bada besvaren - bingo! Det sparar en kur antibotika. Sa nu har jag en glad mage men en mindre glad fot (aven om det kunde vara varre thank God).
Lite besviken for att det inte blev nagon surfing eller mer badning men a andra sidan far jag ta det lugnt. Har traffat sa manga fantastiska manniskor som har hjalp mig sa mycket under denna resa ocksa. Det har varit otroligt. En kvinna foljde med mig till ett annat sjukhus (alltid bra med second opinion) och var med mig under hela tiden. Jag ar sa tacksam!
De som kanner mig skrattar nog gott nu. For jag ar val ganska kand for att gora illa mig pa mina semestrar. Har lyckats bryta bada armarna under de senaste tva aren nar jag akt brada (!). Och da ar jag inte den vildaste goken i backen direkt, bara oandligt osmidig. Forsta gangen nar jag skulle vara "larare" och visa en kille hur man akte. Andra gangen nar jag akte i skogen pa kvallen, ganska sjalvforvallat. Fick tipset att lara mig falla sa det har jag ovat lite pa nu sa sen dess har det gatt bra. Plus att jag har alla skydd som gar att fa tag pa. :)
Hur som helst, Bali ar grymt. Kuta beach ganska angestframkallande med massa barer, fullt med turister, hoga priser och den vanligaste komentaren ar "motobike?". Bor nu en bit bort och det kanns gott. Har fatt tipset att unna mig bra saker sa nu ar nya grejen massage och ansiktbehandling.
Livet ar ratt bra trots allt och jag lar mig nya saker hela tiden. Tva nya saker som jag lart mgi den senaste veckan ar: ge med dig med priset pa saker - pengar ar inte allt - och vad du an gor sa kommer det tillbak till dig sjalv sa smaningom.
Dagen lat: (for att de spelade den for mig pa mitt lokala internet-hak)
Emilia - Big big world
Om att bli alskad for den jag ar.
Nu har min resa fortsatt till Indonesien. Jag maste saga att det ar ett av de mest fascinerande lander jag besokt. Manniskorna ar sa vanliga men det finns ocksa en stor fattigdom har. Tex sa blir jag uppraggad kanske runt tio ganger om dagen. Forst tanker man att "jaha, va trevligt, harligt med lite bekraftelse". Jag tar det lite pa skoj och hanger med i gargongen fran borjan men sen borjar jag bli lite misstanksam nar det blir lite smairritation mellan vissa killar om vems moppe jag skall fa aka pa. Da ar det kanske sa att det ligger mer i en liten oskylid flirt an jag vill erkanna.
Ekonomin i Indonesien ar i botten och arbetslosheten enorm. Att fa komma till vastvarlden och fa ett jobb ar for manga har en drom och for mannen ar giftemal med en vasterlandsk tjej ofta den enda vagen. Flygbiljetter har ingen rad med. Sa jag kanner mig som en levande biljett, som en reklamskylt for Sverige med den bra valfarden, den icke-korrupta regeringen och de manga arbetsmojligheterna. Da blir det lite svarare att ta at sig av komplimangerna, de kanns redan lite klisstriga. For vem vill egentligen bli alskad for det den har, egentligen vill val alla bli alskade for den de ar?
Forutom dessa karleksbestyr sa har jag det helt underbart. Indonesien har allt, och da menar jag verkligen allt. Var pa trekking igar och sag vilda orangutanger och sen akte jag forsranning tillbaka. Har traffat sa otroligt mysiga manniskor och idag har jag akt lokalbuss i nio timmar. Trafiken ar helt galen och busschaufforen stannar lite nar han vill, ibland for att ata, ibland for att plocka upp en mobel och knyta fast den pa taket. Det ar dock intressant att det finns ett starkt samspel i trafiken, har tutar man inte for att man ar irriterad pa nagon eller for att nagon star i vagen utan har tutar man for att saga till andra forare att 'har kommer jag', det ar ett satt att kommunicera i trafiken.
Jag ska inte saga att resa inte har sina motgangar, for det har det verkligen. Radslor, konflikter, forvantningar, talamod - allt i en stor pott, men det ar utvecklande. Just nu ligger jag vid en insjo och solar mig i den 30 gradiga varmen och har det riktigt bra.
Dagens lat:
Ainbusk - Alska mig for den jag ar
Ekonomin i Indonesien ar i botten och arbetslosheten enorm. Att fa komma till vastvarlden och fa ett jobb ar for manga har en drom och for mannen ar giftemal med en vasterlandsk tjej ofta den enda vagen. Flygbiljetter har ingen rad med. Sa jag kanner mig som en levande biljett, som en reklamskylt for Sverige med den bra valfarden, den icke-korrupta regeringen och de manga arbetsmojligheterna. Da blir det lite svarare att ta at sig av komplimangerna, de kanns redan lite klisstriga. For vem vill egentligen bli alskad for det den har, egentligen vill val alla bli alskade for den de ar?
Forutom dessa karleksbestyr sa har jag det helt underbart. Indonesien har allt, och da menar jag verkligen allt. Var pa trekking igar och sag vilda orangutanger och sen akte jag forsranning tillbaka. Har traffat sa otroligt mysiga manniskor och idag har jag akt lokalbuss i nio timmar. Trafiken ar helt galen och busschaufforen stannar lite nar han vill, ibland for att ata, ibland for att plocka upp en mobel och knyta fast den pa taket. Det ar dock intressant att det finns ett starkt samspel i trafiken, har tutar man inte for att man ar irriterad pa nagon eller for att nagon star i vagen utan har tutar man for att saga till andra forare att 'har kommer jag', det ar ett satt att kommunicera i trafiken.
Jag ska inte saga att resa inte har sina motgangar, for det har det verkligen. Radslor, konflikter, forvantningar, talamod - allt i en stor pott, men det ar utvecklande. Just nu ligger jag vid en insjo och solar mig i den 30 gradiga varmen och har det riktigt bra.
Dagens lat:
Ainbusk - Alska mig for den jag ar
Kulturmix.
Malaysia är så spännande. Jag har hört ganska negativa saker om det här landet innan, speciellt Kuala Lumpur men ack så felinformerad jag blivit. De flesta människor jag träffat är trevliga och hjälpsamma. Det finns en stark framtidsoptimism här, något som de också skriver om i turistpamfletterna man kan plocka på sig. "In the future KL will be on of the leading cities in the world". Till skillnad från andra storstader som Tokyo och New York finns har en blyghet och en vision om fortsatt tillväxt. Överallt star det byggnadsstallningar som bevis på den växande staden. Jag gillar det.
Fantastiska kreationer som Patronas towers och nedganga smuttsiga fasader star bredvid varandra och det skapar starka kontraster. Här finns sadan fattigdom har och det gor ont i hjärtat när jag ser vissa människor som sitter, vissa mer döda än levande, på gatorna. Det var flera år sedan jag såg fattigdom på det sättet och jag blir tacksam för vad jag har hemma. Gratis sjukvård, utbildning, hjälp när jag behöver. Det är lätt att ta det för givet.
Till skillnad från Japan som var asiatiskt, västerländskt, buddistiskt, mycket traditionellt och kontrollerat så känns Malaysia asiatiskt levande, kaotiskt, varmt och muslismskt. Enligt min sista cousurfing-host så skall Taiwan vara "the country" att resa till i asien. Där skall tydligen mixen av syd- och nordasien blandas i en härlig kompott. Kanske det är dit min resa skall gå längre fram?
Just nu reser jag ingenstans utan sitter här i soffan på Starbucks café inne på engelska Borders och känner mig ganska nöjd med livet.
Dagens låt:
Billie the vision and the dancers - There's hope for anyone
Fantastiska kreationer som Patronas towers och nedganga smuttsiga fasader star bredvid varandra och det skapar starka kontraster. Här finns sadan fattigdom har och det gor ont i hjärtat när jag ser vissa människor som sitter, vissa mer döda än levande, på gatorna. Det var flera år sedan jag såg fattigdom på det sättet och jag blir tacksam för vad jag har hemma. Gratis sjukvård, utbildning, hjälp när jag behöver. Det är lätt att ta det för givet.
Till skillnad från Japan som var asiatiskt, västerländskt, buddistiskt, mycket traditionellt och kontrollerat så känns Malaysia asiatiskt levande, kaotiskt, varmt och muslismskt. Enligt min sista cousurfing-host så skall Taiwan vara "the country" att resa till i asien. Där skall tydligen mixen av syd- och nordasien blandas i en härlig kompott. Kanske det är dit min resa skall gå längre fram?
Just nu reser jag ingenstans utan sitter här i soffan på Starbucks café inne på engelska Borders och känner mig ganska nöjd med livet.
Dagens låt:
Billie the vision and the dancers - There's hope for anyone
En annan meditationsupplevelse
Det ar sol i Yokohama. Bor hos en ny couchsurfing-tjej som ar helt underbar. Ganska blyg men sa gastvanlig. Sjalv kanner jag mig ibland som en elefant i en poslinsfabrik har i Japan. Grunddraget i den har kulturen ar definitivt respekt och anonymitet. Det kanns som att jag minst 15 ganger om dagen rakar ga over nagons grans eller bara breda ut mig for mycket. Det galler att inte vara sjalvcentrerad har utan att ha fokus utat och vara inkannande, inte ta sa mycket plats for da drar ogonbrynen ihop sig pa japanerna. Det ar en bra ovning for mig.
Annars sa akte jag i varldens storta parieshul igar. Det var mysigt, brukar inte gilla parishjul sa mycket men nagot hander nar man ar turist. Helt plotsligt ar allt roligt. Allt ar intressant och dagarna gar ut pa ett ga fran museer till andra turistfallor som ett vallat far. Jag onskar att den energin kunde smitta av sig lite mer hemma.
Jag gick till beachen igar och laste Haruki Murakami. Det ar nagot speciellt med att lasa honom nar jag ar har, det blir som i hans ratta element. Missen jag gjorde igar var dock att inte smorja in mig med sollotion (superoptimisten 'det gar nog bra jag, jag vill bli brun fort'). Sa nu har jag typ tredje gradens brannskador och ser ut som en krafta med mycket ojamn branna.
En lite udda upplevelse jag var med om i helgen var en zen buddistisk meditation. Jag mediterar med en vietnamesisk tradition hemma i sverige och tankte att det kan ju vara kul att prova det japanska sattet. Helst hade jag velat fa en koan (en fraga utan svar), typ 'vem ar jag' eller 'vad ar ljudet av en hand som klappar' men det var ingen sadan sittning.
Jag och Clara atte oss i lotusstallning och lyssnade pa munken som spelade pa mindfulnessrumman. Efter en stund hande nagot suspekt och han tog fram en planka och borjade sla folk pa axlarna. Det var sa bissart! Senare last vi att det var for att man skulle vara fokuserad och mer narvarande. Jag skulle ju givetvis prova (det var frivilligt att bli slagen) och munken slog riktigt hart. Jag ar ganska skeptiskt till denna metod maste jag erkanna, det enda den gjorde var att ge mig omma axlar. Men nu ar jag den erfaranheten rikare.
Idag skall ag ut och gora Yokohama. Imorgon blir det Tokyo och sedan far jag till Malaysia. I dagens lat finns Yokohama med sa darfor fick det bli den.
Dagens lat:
Folkvisa - Ett gammal fult och elakt troll
Annars sa akte jag i varldens storta parieshul igar. Det var mysigt, brukar inte gilla parishjul sa mycket men nagot hander nar man ar turist. Helt plotsligt ar allt roligt. Allt ar intressant och dagarna gar ut pa ett ga fran museer till andra turistfallor som ett vallat far. Jag onskar att den energin kunde smitta av sig lite mer hemma.
Jag gick till beachen igar och laste Haruki Murakami. Det ar nagot speciellt med att lasa honom nar jag ar har, det blir som i hans ratta element. Missen jag gjorde igar var dock att inte smorja in mig med sollotion (superoptimisten 'det gar nog bra jag, jag vill bli brun fort'). Sa nu har jag typ tredje gradens brannskador och ser ut som en krafta med mycket ojamn branna.
En lite udda upplevelse jag var med om i helgen var en zen buddistisk meditation. Jag mediterar med en vietnamesisk tradition hemma i sverige och tankte att det kan ju vara kul att prova det japanska sattet. Helst hade jag velat fa en koan (en fraga utan svar), typ 'vem ar jag' eller 'vad ar ljudet av en hand som klappar' men det var ingen sadan sittning.
Jag och Clara atte oss i lotusstallning och lyssnade pa munken som spelade pa mindfulnessrumman. Efter en stund hande nagot suspekt och han tog fram en planka och borjade sla folk pa axlarna. Det var sa bissart! Senare last vi att det var for att man skulle vara fokuserad och mer narvarande. Jag skulle ju givetvis prova (det var frivilligt att bli slagen) och munken slog riktigt hart. Jag ar ganska skeptiskt till denna metod maste jag erkanna, det enda den gjorde var att ge mig omma axlar. Men nu ar jag den erfaranheten rikare.
Idag skall ag ut och gora Yokohama. Imorgon blir det Tokyo och sedan far jag till Malaysia. I dagens lat finns Yokohama med sa darfor fick det bli den.
Dagens lat:
Folkvisa - Ett gammal fult och elakt troll
Blodiglar och regler
Shit nu har jag fatt varsta balckouten har. Har tank pa en massa saker som jag skulle vilja skriva om men nu kommer ingenting.
Ok jag borjar med att beratta vad som hat sedan sist. Kort och konsist detta har hant:
Antal blodiglar pa smalben: １
Antal natter spanderade pa buss: 1 (snart 2)
Antal avverkade tempel och shirines i Kyoto: 6
Antal besokta museer: 3
Antal nyfunna vanner: 6
Antal besokta moten: 2
Antal besokta gemensamma bad (onsen): 2
Det gar inte att undga att Japan ar asien. Inte heller gar det att undga att det ar vasterlandskt pa manga vis, men att sedan blanda in buddismen i detta blir till en intressant kompott. Japaner gillar dessutom regler valdigt mycket. Pa museum far man tex inte tugga tuggummi (da kommer det nagon med en liten nasduk och ber en spotta). Man far inte lyssna pa musik hogt pa tunnelbanan. Pa flygplatsen kom det vakter vid tva olika tillfallen och fragade vart jag kom ifran och vad mitt telefonnummer var. Forsta gangen trodde jag det var en flirt for han log mycket men ack sa fel jag hade.
Jag har aldrig varit jattebra pa regler och mitt rebelliska jag vill gora upproｒ, speciellt nar jag lyssnade pa Patti Smith haromdagen. Da skruvade jag upp volymen lite grann i smyg.
Jag reser nu sjalv efter att ha lamnat min kusin. Jag talar ingen japanska och ingen forstar mig, det ar en marklig kansla men ganska skont for det ar inte heller nagon som forvantar sig att jag skall kunna prata. Bara man ler och pekar. Kartan och odmjukheten ar min basta van, bara att peka och buga.
Jag har bott i ett hus som ar helt gjort for att manniskor ska kunna komma dit och bo dar, ett cs-hus (www.couchsurfing.org). Det var en fantastisk upplevelse. Inspirernade att traffa manniskor som anstranger sig sa for andra. Idag ska jag flytta in hos en ny host, vi far se vem det ar.
Om man ar intresserad av att lasa mer om Japan kan jag rekomendera min kusin Claras blogg (www.mangalindgren.blogg.se). Dar skriver hon med humor och insikt om hennes upplevelser under ett ar i Japan.
Jag sag att jag glomt skicka med en lat i forra inlagget sa jag tar mig friheten att skicka med tva nu. En for Japan och en for rebelliskheten.
Dagens lat:
Ane Brun - Big in Japan
Patti Smith - People have the power
Kanske pk observationer från en flygplats.
Min systers man läste häromdagen min blogg och tyckte den var ganska pk. Jag kan inte annat än hålla med honom. Den är ganska klyshig och smörig så det smäller om det. Jag skall definitvt ta detta till mig och i fortsättningen försöka skriva med mer humor, jag kan dock inte garantera att pk-infallen inte kommer återvända. Hur som helst så fick mig detta att vilja ändra min undertitel på bloggen så kolla gärna in den.
Annar så befinner jag mig just nu i Japan och det är underbart. Två saker om asiater märkte jag redan på flyplatsen.
1. De är korta. En grupp män och kvinnor i min egen längd råkade gå framför mig på flygplatsen och jag fascinerades av att båd män och kvinnor var i min egen längd. För första gången i mitt liv så kände jag mig inte som att jag var tvungen att titta upp på andra.
2. De gillar att bära vita munskydd. När jag satt och drack en utomordentligt men dyr frappuchino på starbucks dök en grupp asiatiska män och kvinnor upp med vita munskydd. Det roliga var att detta var på Danmarks flygplats i Köpenhamn. Jag hade för mig att det var för att för avgaserna i Tokyo, men det har jag fått förklarat för mig att det handlar om att de är sjuka (eller rädda för att bli sjuka) och därför har dem.
Nu skall jag umgås lite med min kusin Clara som jag hälsar på här innan vi tillsammans skall fortsätta utforska Japans egenheter.
Annar så befinner jag mig just nu i Japan och det är underbart. Två saker om asiater märkte jag redan på flyplatsen.
1. De är korta. En grupp män och kvinnor i min egen längd råkade gå framför mig på flygplatsen och jag fascinerades av att båd män och kvinnor var i min egen längd. För första gången i mitt liv så kände jag mig inte som att jag var tvungen att titta upp på andra.
2. De gillar att bära vita munskydd. När jag satt och drack en utomordentligt men dyr frappuchino på starbucks dök en grupp asiatiska män och kvinnor upp med vita munskydd. Det roliga var att detta var på Danmarks flygplats i Köpenhamn. Jag hade för mig att det var för att för avgaserna i Tokyo, men det har jag fått förklarat för mig att det handlar om att de är sjuka (eller rädda för att bli sjuka) och därför har dem.
Nu skall jag umgås lite med min kusin Clara som jag hälsar på här innan vi tillsammans skall fortsätta utforska Japans egenheter.
Värdet av varje ögonblick.
Jag har den sista tiden funderat över mina värderingar. Då kom jag att tänka på ett möte som inträffade förra sommaren. Jag var ute på en liten semester och hade spenderat en vecka med några vänner i Barcelona. Det var mitt i natten och jag befann mig på en liten bussstation någonstans i staden för att ensam resa vidare till Bordeaux. Jag insåg ganska snart att jag missat bussen och jag satt på hållplatsen och kände mig arg, besviken på mig själv och rädd för att bli rånad när en blond kvinna kom fram till mig. Hon frågade mig om jag också hade missat bussen och jag svarade ja.
Det visade sig vara en mycket fascinerande person. Hon var amerikan och femtio-någonting i ålder men såg ut som max 35. Hon hade gjort allt möjligt i sitt liv från att arbeta på studio 54, till att lära sig om magi och nu var hon på väg till Bordeaux hon med för att studera vin, hon läste nämligen till en magisterexamen i vinkunskap. Det var en mycket fascinerande kvinna och hon tog mig under sina vingar. Jag kände en sådan tacksamhet inför hennes hjälpsamhet, precis som den känsla jag har haft när jag brutit armen och kommit in på akutmottagningen. När man ligger där hjälplös och maktlös och en vänlig person visar en omtanke. Så kände jag för henne. Vad som var mest fascinerande, förutom att hon ordnade en tågbiljett för mig till Bordeaux, var att när vi satt på tåget så filmade hon under flera timmar. Känslan jag fick i hennes närhet var att varje ögonblick som hon befann sig på denna jord var värdefullt och det ville hon uppleva så mycket som möjligt av. Vi skiljdes åt i Bordeuax och jag har aldrig sett henne efter det.
I Bordeaux skulle jag på ett buddistiskt retreat i Plum village. Där fick jag gå omkring och öva mig på att känna varje fotsteg jag tog under en hel vecka. Att lära mig vara i nuet och att finna min kreativitet genom olika aktiviteter och meditationer. Där fanns en annan mycket fascinerande nunna som var i min egen ålder. Hon ansåg att genom att bli nunna och leva i nuet så fick hon ut så mycket som möjligt av livet. Värdet av varje ögonblick återkom igen.
För några år sedan tyckte jag att det var bara när jag reste som jag kunde känna mig levande. Det var då jag kunde släppa taget och upptäcka nuet. Efter ett tag blev det nästan förknippat med flykt och ansvarslöshet. Det är inte så jag vill ha det, jag vill känna värdet av varje ögonblick vart jag än är och vad jag än gör. För för mig är det att leva och det är dit jag strävar.
Häromdagen hörde jag på nyhetsmorgon att tacksamhet är den egenskap som gör att man blir lyckligast. Det hade forskare kommit fram till. Jag har den senaste tiden börjat skriva en tacksamhetslista på morgonen, mest för att se vad som kommer hända. Kanske kan det också hjälpa mig att uppskatta värdet av varje ögonblick mer?
Dagens låt:
Alanis Morisette - Thank you
Det visade sig vara en mycket fascinerande person. Hon var amerikan och femtio-någonting i ålder men såg ut som max 35. Hon hade gjort allt möjligt i sitt liv från att arbeta på studio 54, till att lära sig om magi och nu var hon på väg till Bordeaux hon med för att studera vin, hon läste nämligen till en magisterexamen i vinkunskap. Det var en mycket fascinerande kvinna och hon tog mig under sina vingar. Jag kände en sådan tacksamhet inför hennes hjälpsamhet, precis som den känsla jag har haft när jag brutit armen och kommit in på akutmottagningen. När man ligger där hjälplös och maktlös och en vänlig person visar en omtanke. Så kände jag för henne. Vad som var mest fascinerande, förutom att hon ordnade en tågbiljett för mig till Bordeaux, var att när vi satt på tåget så filmade hon under flera timmar. Känslan jag fick i hennes närhet var att varje ögonblick som hon befann sig på denna jord var värdefullt och det ville hon uppleva så mycket som möjligt av. Vi skiljdes åt i Bordeuax och jag har aldrig sett henne efter det.
I Bordeaux skulle jag på ett buddistiskt retreat i Plum village. Där fick jag gå omkring och öva mig på att känna varje fotsteg jag tog under en hel vecka. Att lära mig vara i nuet och att finna min kreativitet genom olika aktiviteter och meditationer. Där fanns en annan mycket fascinerande nunna som var i min egen ålder. Hon ansåg att genom att bli nunna och leva i nuet så fick hon ut så mycket som möjligt av livet. Värdet av varje ögonblick återkom igen.
För några år sedan tyckte jag att det var bara när jag reste som jag kunde känna mig levande. Det var då jag kunde släppa taget och upptäcka nuet. Efter ett tag blev det nästan förknippat med flykt och ansvarslöshet. Det är inte så jag vill ha det, jag vill känna värdet av varje ögonblick vart jag än är och vad jag än gör. För för mig är det att leva och det är dit jag strävar.
Häromdagen hörde jag på nyhetsmorgon att tacksamhet är den egenskap som gör att man blir lyckligast. Det hade forskare kommit fram till. Jag har den senaste tiden börjat skriva en tacksamhetslista på morgonen, mest för att se vad som kommer hända. Kanske kan det också hjälpa mig att uppskatta värdet av varje ögonblick mer?
Dagens låt:
Alanis Morisette - Thank you
Att göra gott.
Idag meddelade UD att de inte rekomenderar att man skall åka till Bangkok. Jag skall dit om några veckor. Det känns lite skrämmande. Det får bli en tillitsövning. I princip stödjer jag det som händer där, det är viktigt att människor får visa sitt misstycke om de inte är nöjda med sin situation pga den politiska makten. Det är en mänsklig rättighet men det är inte okej om människor kommer till skada eller dör.
Det får mig att tänka på alla de människor som under vår historia gjort saker som gjort denna värld bättre. Gandhi, Martin Luther King, Moder Theresea, Jesus - you name it. De gick utanför sina egen värld och försökte göra det bättre för andra. Det tycker jag om. Men lika värdefullt är den vanliga människan som går till jobbet och betalar sin skatt.
Men hur är det med dem som inte gör världen bättre, har de också ett värde? Jag tror att man föds med ett värde oavsett vad man gör. Sen har vi byggt upp dessa kulturer och system som graderar saker efter olika värden. Ju snabbare dem som inte hamnar så högt upp på denna skala inser att de faktiskt också har ett värde, desto snabbare kan de också göra världen bättre.
Idag har jag gjort världen bättre genom att cykla till jobbet. Tyvärr fick jag punktering på vägen hem och då var jag ganska sur men istället fick jag en en promenad. Jag hade en bil en gång men sen insåg jag att det egentligen gjorde mig mer stressad. Den gjorde mitt ego större. När jag istället åker kollektivt, vilket jag också gör, så får jag lära mig att vänta och ha tålamod. Jag får anpassa mig och bara åka med. Jag behöver inte styra själv och det är vad att resa handlar om för mig idag.
Denna låt har jag valt för den får mig på så otroligt bra humör.
Dagens låt: Israel Kamakawiwo'ole - Somewhere over the rainbow
Det får mig att tänka på alla de människor som under vår historia gjort saker som gjort denna värld bättre. Gandhi, Martin Luther King, Moder Theresea, Jesus - you name it. De gick utanför sina egen värld och försökte göra det bättre för andra. Det tycker jag om. Men lika värdefullt är den vanliga människan som går till jobbet och betalar sin skatt.
Men hur är det med dem som inte gör världen bättre, har de också ett värde? Jag tror att man föds med ett värde oavsett vad man gör. Sen har vi byggt upp dessa kulturer och system som graderar saker efter olika värden. Ju snabbare dem som inte hamnar så högt upp på denna skala inser att de faktiskt också har ett värde, desto snabbare kan de också göra världen bättre.
Idag har jag gjort världen bättre genom att cykla till jobbet. Tyvärr fick jag punktering på vägen hem och då var jag ganska sur men istället fick jag en en promenad. Jag hade en bil en gång men sen insåg jag att det egentligen gjorde mig mer stressad. Den gjorde mitt ego större. När jag istället åker kollektivt, vilket jag också gör, så får jag lära mig att vänta och ha tålamod. Jag får anpassa mig och bara åka med. Jag behöver inte styra själv och det är vad att resa handlar om för mig idag.
Denna låt har jag valt för den får mig på så otroligt bra humör.
Dagens låt: Israel Kamakawiwo'ole - Somewhere over the rainbow
Välkommen.
Nu startar min resa. Min resa genom livet är här och nu, framför datorn. Skrivandes.
Jag har aldrig haft en längtan efter att skriva en blogg. Idén kom när en vän sa till mig att kanske jag kanske skulle skaffa en blogg eftersom jag reser så mycket. En annan vän tyckte att jag uppdaterade min status på facebook så ofta att hon visste allt som hände i mitt liv. Då tänkte jag att, ja, då passar sig nog en blogg ändå.
Jag har nog egentligen inte riktigt förstått varför någon vill blogga, därför behöver jag prova så att jag kan förstå det bättre. Jag har därimot haft många fördommar om bloggare. Att de är uppmärksamhetskrävande, har stora bekräftelsebehov, vill vara märkvärdiga och att de är ganska osäkra personer eftersom de vill synas och höras. Delvis är jag nog en sån person själv så då passar bloggandet mig ännu bättre.
När jag berättade för min syster att jag funderade på att börja blogga så tyckte hon att jag var minst sex år för sent. Då blev jag ännu mer motiverad, det är väl inte för sent för någonting egentligen eller är det?
Jag är inte speciellt trendmedveten, jag läser det jag har lust till och lyssnar på den musik jag vill utan att för den skull leva i trenden. Det händer att jag köpter ett moderiktigt plagg men det är mer ovanligt än norm.
Jag tycker om att resa. Snart skall jag på en Asien-tour. Inte med något band utan med mig själv. När jag funderade på mitt tema att resa så kom jag på att jag reser hela tiden. På bussen på väg till jobbet, när jag går från en plats till en annan så förflyttar jag mig. Det som jag upplever nu har jag aldrig varit med om tidigare för varje sekund är ny i det här ögonblicket. Har jag upplevt det som hände för fem minuter sedan någon gång tidigare? Mindfullness och buddistiskt filosofi är intressant. Jag är inte buddist, jag tror ingen kan vara det förutom Buddah, men jag praktiserar meditation ibland.
Om jag är öppen och nyfiken kan hela livet vara en enda lång resa, och det är det jag skall skriva om här.
Jag kommer också att välja en låt för dagen, den kan representera någonting eller så är den helt enkelt bara vara bra. Jag lyssnar mycket på musik, speciellt när jag reser.
Dagens låt: Queen - The show must go on
Jag har aldrig haft en längtan efter att skriva en blogg. Idén kom när en vän sa till mig att kanske jag kanske skulle skaffa en blogg eftersom jag reser så mycket. En annan vän tyckte att jag uppdaterade min status på facebook så ofta att hon visste allt som hände i mitt liv. Då tänkte jag att, ja, då passar sig nog en blogg ändå.
Jag har nog egentligen inte riktigt förstått varför någon vill blogga, därför behöver jag prova så att jag kan förstå det bättre. Jag har därimot haft många fördommar om bloggare. Att de är uppmärksamhetskrävande, har stora bekräftelsebehov, vill vara märkvärdiga och att de är ganska osäkra personer eftersom de vill synas och höras. Delvis är jag nog en sån person själv så då passar bloggandet mig ännu bättre.
När jag berättade för min syster att jag funderade på att börja blogga så tyckte hon att jag var minst sex år för sent. Då blev jag ännu mer motiverad, det är väl inte för sent för någonting egentligen eller är det?
Jag är inte speciellt trendmedveten, jag läser det jag har lust till och lyssnar på den musik jag vill utan att för den skull leva i trenden. Det händer att jag köpter ett moderiktigt plagg men det är mer ovanligt än norm.
Jag tycker om att resa. Snart skall jag på en Asien-tour. Inte med något band utan med mig själv. När jag funderade på mitt tema att resa så kom jag på att jag reser hela tiden. På bussen på väg till jobbet, när jag går från en plats till en annan så förflyttar jag mig. Det som jag upplever nu har jag aldrig varit med om tidigare för varje sekund är ny i det här ögonblicket. Har jag upplevt det som hände för fem minuter sedan någon gång tidigare? Mindfullness och buddistiskt filosofi är intressant. Jag är inte buddist, jag tror ingen kan vara det förutom Buddah, men jag praktiserar meditation ibland.
Om jag är öppen och nyfiken kan hela livet vara en enda lång resa, och det är det jag skall skriva om här.
Jag kommer också att välja en låt för dagen, den kan representera någonting eller så är den helt enkelt bara vara bra. Jag lyssnar mycket på musik, speciellt när jag reser.
Dagens låt: Queen - The show must go on
